Kriminalroman

Kriminalroman: generel betegnelse for en række romantyper med forbrydelse som fælles motiv*.

Detektivromanen er den ældste og mest udbredte kriminalroman-genre*. Den har rødder i tysk romantik som et udslag af interessen for de uudgrundelige dybder under hverdagsvirkeligheden. De første repræsentanter er E.T.A. Hoffmann (Frøken von Scudery, 1819) og E.A. Poe (Mordene i Rue Morgue, 1841).

Omfattende betydning som forbillede har Conan Doyles fortællinger om Sherlock Holmes (1888 ff) haft.

Et fast træk ved genren er den analytiske opbygning: en forbrydelse har fundet sted; i kraft af den iagttagelsesevne og logiske begavelse, som detektiven har forud for det træge politi, lykkes det ham, som bogen skrider frem, at afdække den begivenhedsrække, som kulminerer i forbrydelsen, så at han til sidst kan udpege den skyldige. Detektivromanen spørger altså, hvem der udførte forbrydelsen, og, for at kunne besvare det, naturligvis også om anledningen, »motivet« i snæver forstand: arv, jalousi. For de dybereliggende årsager interesserer den sig derimod ikke.

Detektivromanens ensidige betoning af handling og ydre spænding på bekostning af kritisk indsigt i psykologiske og sociale forhold er grunden til, at genren i sin helhed henregnes til triviallitteraturen*. Som andre former for triviallitteratur reproducerer den igennem faste handlingsskabeloner (»spilleregler«) samfundets normer: den lovlige tilstand, der krænkes og genoprettes, fremstår som udtryk for en almen, indiskutabel retfærdighed [1].

Andre, nyere kriminalroman-genrer lægger vægten på den realistiske beskrivelse af politiets arbejde. Også politiromanerne udtrykker gerne en samfundsbevarende ideologi. En markant undtagelse er dog det svenske forfatterpar Sjöwall/Wahlöös store romanserie »Roman om en Forbrydelse«, der indeholder en skarp kritik af det klassesamfund, der definerer, hvad der er »forbrydelse«, og hvis ulighed fremstilles som årsagen til disse »forbrydelser«, dvs. som den egentlige forbrydelse [1]. Poul Ørum (1919-1987) kan også nævnes i denne sammenhæng.

En modsætning til detektivromanens komposition repræsenterer suspense-fortællingen. Her kender læseren forbryderen fra begyndelsen, ofte fortælles der fra forbryderens synsvinkel, og spændingen opstår gennem skildringen af, hvordan forbrydelsen realiseres og siden opklares. Denne genre rummer eksempler på indtrængende psykologisk karakteristik og motivering, evt. forbundet med kritik af det samfund, som har præget overtræderens psyke: Truman Capote (dokumentarromanen Med koldt Blod, 1966), Patricia Highsmith (Farligt møde, 1950 og Kun solen var vidne, 1955), Anders Bodelsen (Tænk på et Tal, 1968).

På kriminalromanens grænse står de moderne spion- og agentromaner, gerne med motiver fra den kolde krig. Som i detektivromanen er hovedpersonen også her den individualistiske helt, som alene løser gåden/afværger truslen.

[1] Kriminalromanen og samfundet:

Vissa ämnen utesluts från den seriösa litteraturens "kritiska" och "sanningssökande" (citationstecknen avser bara att peka på begreppens relativitet, inte att underkänna dem) till triviallitteraturens kvalitetslösa och ideologireproducerande regioner.

Kriminallitteraturen å sin sida, tematiserar rättvisans och juridikens paradoxer i ett samhälle, vars själva grund är orättvisa. Egendomens framträdelseformer och rättvisans undanglidande och ideologiska karaktär är problem som i vårt samhälle inte i huvudsak avhandlas inom kultursidornas eller i prisromanernas kritiska offentlighet. I stället återfinns de i de kompensatoriska dagdrömmarnas och deformerade utopiernas värld av hjältar och övermänniskor. Så kommer kulturindustrin att på mer än ett sätt bli den borgerliga ideologins källarvåning och den rymmer inte bara deformationer utan också reel kunskap som inte ges utrymme någon annan stans . . .

Det finns således i kriminallitteraturen bara utifrån dess ämne, en sorts potentiell rationalitet, ett krav på logik och realism, som fullt utvecklat för rakt in mot verkligheten, längre och mer direkt än den litteratur, som snävt begränsas av den officiella kulturens ramar. Rättvisan och juridiken framträder som logiskt ordnade system, men också brottet har sin rationalitet. I genrens centrum vilar privategendomens alla mystifikationer. Kriminallitteraturen rör sig på minerat område. Undersökningen och den logiska prövningen, kravet på förklaring, alla är drag som s.a.s. ligger inbyggda i kriminallitteraturens utgångspunkter.

Ur kriminallitteraturens ämnesmässiga inriktning har också bestämda stilgrepp vuxit fram. Den berättartradition, som vi med en måttlig lyckad direktöversättning från engelskan vant oss att kalla "hårdkokt" har odlats och spritts från kriminallitteraturen till snart sagt varje litterär genre. Den illusionslösa skepticismen, ordknapphet och understatements inför en grym och våldsam värld var ett förhållningssätt som kunde brukas lite varstans.

Lättast definierad är väl den hårdkokta traditionen genom sin motsats - det officiella samhällets språk (det gäller både politik och t. ex. litteratur), retoriken. Ett behändigt sätt att förstå de "hårdkokta" författerna är att relatera dem till respektive tids speciella former av korrupt frasidealism. Dashiell Hammett avtecknar sig i helfigur mot det borgerskap, som krossat den amerikanska arbetarrörelsen, Raymond Chandler är otänkbar utan Roosevelts och New Deals verbala luftslott.

(Per Lysander: Sjöwall/Wahlöö och den svenska kulturindustrin - Ord & bild 2/1976)

Til toppen

Glossary

Karakteristik

I danskfaglig sammenhæng er en karakteristik en sammenfatning af særlige kendetegn ved en tekst, en del af en tekst eller af et virkemiddel i en tekst, hvad enten 'teksten' er en tale, en skriftlig novelle, et maleri eller en film.

Psyke

Et gammelt græsk ord for 'sjæl' eller 'livskraft'.
Ordet psyke bruges i mere moderne sprogbrug om et menneskes psykologiske/mentale liv eller tilstand i modsætning til den menneskelige fysik, der har med fysiologiske/kropslige forhold at gøre.

Antologien til dansk | © FORLAGET DANSKSIDEN.DK 2020 | CVR 27301754 | ISBN 978-87-998642-2-5 | Kontakt